Frida K

Nu står man här igen. På en väg som inte leder någonstans. På höger sida finns det bara en stor skog. Mörk skog. Det är natt. Natten är sen. Men ändå så ung. Bakom mig. Finns en annan väg. En väg som leder mig tillbaka. Tillbaka till det oförlåtna. Till det hopplösa livet. Jag väljer att gå en annan väg. En väg jag inte provat förut. Jag väljer den. Det är en flod. Där blåser det. Hela tiden. Jag följer vindens långa drag. Precis vart den än går. Så går jag efter den. Hur långt än det är. Men jag ställer mig frågan. Är det jag som följer vinden? Eller är det vinden som följer mig? Vad är det som får mig att fortsätta gå på denna väg. Till slut kommer jag ifrån det där. Det mörka stället. Vid floden. Vägen var lång. Vägen var hård. Nu ser jag ett mycket litet ljus. Men inte som är tillräckligt starkt. Jag kommer fram till ett hav. Ett stort och stormigt hav. Inte en enda ledtråd finns. Vilken väg ska jag välja nu?
Det är först då jag inser. Att detta är verkligen på allvar.
Fullt allvar.