tragiskt..
Hallo..
Jag är en sån där som läser den lokala tidningen varje dag, vilket innebär att jag också läser dödsannonser. Jag tycker det börjar bli lite skrämmande när man ser annonser (förutom de som är i ens egen ålder) när folk har dött som är födda på 30-talet. Min farmor och farfar är födda på 30-talet och av att se alla dödsannonser får mig att känna att det är deras tur snart. Det är en hemsk känsla och jag hatar den. Samma sak när det gäller 50-talister som dör. Då går tankarna direkt till mamma och pappa. Jag menar, man vet ju aldrig var, när, vem och hur. Det är lite läskigt och skrämmande, men ändå så självklart och naturligt. Jag kommer ihåg när jag var liten, typ kyrkanbarntimmar åldern, (hur gammal man nu var då) så bad jag alltid till Gud varje kväll om att jag skulle dö före farmor och farfar, mamma o pappa o alla andra i min familj och närmsta släkt. Det var liksom det enda som jag önskade mig, utöver att jag önskade att skolan kunde bli inställd varje dag, att jag skulle känna mig trygg med att gå dit och få en riktig kompis. Att jag skulle få slippa bli jagad hem av de dumma och att för en gång skull inte bli retad. Usch va hemskt det låter men det var faktiskt så. Jag minns det så väl. Vilken tragisk barndom. Så var det ju varje år, mer eller mindre. Och hade det inte varit för mamma och pappa så vet jag inte vad jag hade gjort. De har alltid funnits där när det varit något, de har alltid sett igenom mina lögner när jag sagt att allt varit bra och att inget hade hänt. Tur var väl det, för alltid tog de ju tag i problemen också så jag kunde få en någorlunda tillvaro.
Det där med att be till Gud längre är inte min grej. Jag tror helt enkelt inte på det. Men jag tror på så mycket annat. Och det räcker.
BYE!
