Vart tar tiden vägen?
Hej på er!
Jag kände för att skriva lite då jag kom på mig själv av att tänka tillbaka på hur det var för några år sedan..
Jag tänkte tillbaka på tiden då jag gick på högstadiet, som nog är den roligaste skoltiden i mitt liv, samtidigt som det nog var den värsta, hur man nu kan koppla samman det?! När man först började på högstadiet, i sjuan, och tyckte att man var så stor, vuxen och att livet började på allvar. Det var så jag trodde och tyckte då, men när jag ser tillbaka på den tiden så var livet fortfarande en lek, en lek som man lekt länge och skulle leka ett par år till.
Det är snart sju (eller är det sex?) år sedan jag började sjuan, även så känns det som om det var igår. Jag kommer ihåg att jag kom försent första dagen, både jag och Erica hade försovit oss, inte ens mamma, som på den tiden var sjukskriven, hade gått upp. Väl uppe och vaken fick jag värsta paniken, vad skulle jag säga? Nya klasskamrater som man aldrig sett förut, ny lärare som man aldrig träffat och lokalerna som då inte var så väl bekanta. Till slut sa mamma till oss, både mig och Erica att säga att vi hade varit hos tandläkaren, en ursäkt som alla lärare tröttnade på till slut, dock inte från mig..Detta visade sig inte vara något större problem när jag väl var framme på skolan och i klassrummet, där det första ordet jag fick höra av en viss person var hora. Det var kanske inte det bemötandet jag hade hoppats på och jag tänkte då om det var så det var nu för tiden, att man kallar folk, främst tjejer/kvinnor för hora. Det är ganska uppenbart att det är MÅNGA som förmodligen inte vet vad ordet innebär. Jag menar, hur kan jag, som var oskuld, nästintill okysst, bli kallad hora? Ja, det säger ju sig nästan sig självt; det behövs tidigare sexualkunskapsundervisning i skolan...
Nåväl, efter några plågsamma veckor, månader och år så lyckades vi i 9 Grön bli en riktigt bra klass till slut, mer eller mindre. Sammanhållningen vi till slut fick trodde jag, och säkert många andra, var omöjlig att uppnå i början, men vi lyckades..
Sen kom man då till den tiden då man skulle göra sin val till gymnasiet, betygen skulle vara tillräckliga och helst skulle man gå med någon man kände, någon som man gått med tidigare. Jag minns att det var ett svårt val, samhäll, hotell och restaurang, natur och teknik. Mitt val blev samhäll, som jag senare under sommarlovet till gymnasiet ångrade. Så det blev teknik till slut, tyvärr, kanske man ska säga. Jag vet inte..
Nu var det äntligen dags att lämna högstadiet, Paradisskolan och ta steget till gymnasiet. Då kände man sig väldigt stor och något mer vuxen. Men sen när man såg alla treor så kände man sig lika liten igen, nästan. Gymnasietiden var inte lika rolig som jag hade hoppats på att den skulle vara. Däremot var den väldigt lärorik och stundtals helt fantastisk. Nu sitter jag här, ska ta ännu ett steg på utbildningens långa stege, till högskolan. Detta val var betydligt enklare än vad det var till gymnasiet, i allafall för mig som visste/vet vad jag ville/vill bli. Men är det nu jag är vuxen? När jag har tagit studenten och ska börja på högskolan, där det förmodligen kommer vara en blandning av alla åldersgrupper? Är det inte nu man blir det så undrar jag när?
Från att ha varit ett litet barn, ungdom och tonåring till att bli vuxen så har det känts som att tiden bara flyger förbi. Det var inte längesen man gick in i ett klassrum för allra första gången, när man för första gången fick sin hemläxa och sin första "bästis". Men egentligen ska man inte tänka bakåt i tiden, man ska tänka framåt och ta vara på det man gör och lever för nu. För tiden som varit kommer aldrig tillbaka så det är lika bra att ta vara på den tiden man har att vänta, ta emot och använda...
Over and out
Frida
Jag kände för att skriva lite då jag kom på mig själv av att tänka tillbaka på hur det var för några år sedan..
Jag tänkte tillbaka på tiden då jag gick på högstadiet, som nog är den roligaste skoltiden i mitt liv, samtidigt som det nog var den värsta, hur man nu kan koppla samman det?! När man först började på högstadiet, i sjuan, och tyckte att man var så stor, vuxen och att livet började på allvar. Det var så jag trodde och tyckte då, men när jag ser tillbaka på den tiden så var livet fortfarande en lek, en lek som man lekt länge och skulle leka ett par år till.
Det är snart sju (eller är det sex?) år sedan jag började sjuan, även så känns det som om det var igår. Jag kommer ihåg att jag kom försent första dagen, både jag och Erica hade försovit oss, inte ens mamma, som på den tiden var sjukskriven, hade gått upp. Väl uppe och vaken fick jag värsta paniken, vad skulle jag säga? Nya klasskamrater som man aldrig sett förut, ny lärare som man aldrig träffat och lokalerna som då inte var så väl bekanta. Till slut sa mamma till oss, både mig och Erica att säga att vi hade varit hos tandläkaren, en ursäkt som alla lärare tröttnade på till slut, dock inte från mig..Detta visade sig inte vara något större problem när jag väl var framme på skolan och i klassrummet, där det första ordet jag fick höra av en viss person var hora. Det var kanske inte det bemötandet jag hade hoppats på och jag tänkte då om det var så det var nu för tiden, att man kallar folk, främst tjejer/kvinnor för hora. Det är ganska uppenbart att det är MÅNGA som förmodligen inte vet vad ordet innebär. Jag menar, hur kan jag, som var oskuld, nästintill okysst, bli kallad hora? Ja, det säger ju sig nästan sig självt; det behövs tidigare sexualkunskapsundervisning i skolan...
Nåväl, efter några plågsamma veckor, månader och år så lyckades vi i 9 Grön bli en riktigt bra klass till slut, mer eller mindre. Sammanhållningen vi till slut fick trodde jag, och säkert många andra, var omöjlig att uppnå i början, men vi lyckades..
Sen kom man då till den tiden då man skulle göra sin val till gymnasiet, betygen skulle vara tillräckliga och helst skulle man gå med någon man kände, någon som man gått med tidigare. Jag minns att det var ett svårt val, samhäll, hotell och restaurang, natur och teknik. Mitt val blev samhäll, som jag senare under sommarlovet till gymnasiet ångrade. Så det blev teknik till slut, tyvärr, kanske man ska säga. Jag vet inte..
Nu var det äntligen dags att lämna högstadiet, Paradisskolan och ta steget till gymnasiet. Då kände man sig väldigt stor och något mer vuxen. Men sen när man såg alla treor så kände man sig lika liten igen, nästan. Gymnasietiden var inte lika rolig som jag hade hoppats på att den skulle vara. Däremot var den väldigt lärorik och stundtals helt fantastisk. Nu sitter jag här, ska ta ännu ett steg på utbildningens långa stege, till högskolan. Detta val var betydligt enklare än vad det var till gymnasiet, i allafall för mig som visste/vet vad jag ville/vill bli. Men är det nu jag är vuxen? När jag har tagit studenten och ska börja på högskolan, där det förmodligen kommer vara en blandning av alla åldersgrupper? Är det inte nu man blir det så undrar jag när?
Från att ha varit ett litet barn, ungdom och tonåring till att bli vuxen så har det känts som att tiden bara flyger förbi. Det var inte längesen man gick in i ett klassrum för allra första gången, när man för första gången fick sin hemläxa och sin första "bästis". Men egentligen ska man inte tänka bakåt i tiden, man ska tänka framåt och ta vara på det man gör och lever för nu. För tiden som varit kommer aldrig tillbaka så det är lika bra att ta vara på den tiden man har att vänta, ta emot och använda...
Over and out
Frida
Kommentarer
Trackback
